Varför jag har svårt att motivera mitt medlemskap i Lr
Fackföreningar är bra. Jag är för en stark fackföreningsrörelse och tycker att facklig kamp är viktigt. Jag har mycket svag eller ingen tilltro att arbetsgivare i någon bransch skulle värdera sin personal över ökad vinst. Därför kan det tyckas vara både inkonsekvent och märkligt att jag gång efter gång talar om alternativ till lärarfacken, uppmanar till utträde och hånar(?) dess företrädare.
Men det finns ett antal omständigheter som gör att jag har svårt att betrakta lärarfacken som fackföreningar. Och än svårare att motivera mitt medlemskap.
Jag tror helt enkelt inte att de längre har sina medlemmars bästa eller någon annan vision för ögonen längre. Istället har det blivit en självgående byråkrati, svårpåverkad och mycket tveksamt demokratisk i praktiken.
Här är några, allmänt hållna skäl till att jag tycker har svårt att motivera mitt medlemskap.
Avtalen:
Reallönerna för en gymnasieadjunkt har dalat. Om jag inte minns fel läste jag en uträkning för några år sedan att reallönen sedan 1968 halverats. Det har givetvis skett i små steg. En gång i tiden var riktmärket riksdagslönen idag kan vi hoppas på att nå samma nivå som sopgubbarna – om vi blir förstelärare i storstan.
Hela denna minskning har skett i enlighet med avtal. Avtal efter förhandlingar som ”facken” aldrig anser sig misslyckats med. Efter varje avtal får vi medlemmar veta att var det ”bästa avtal som stod att få och vi är mycket nöjda”. Är det sant att facken är nöjda med löneraset är det okej för mig. Men jag har svårt att motivera mitt medlemskap i en förening som tycker det.
Loven:
En gång i tiden hade lärarna lov. Det betyder att de saknade anställning när det inte var elever i skolan. Man jobbade helt enkelt inte 12 månader om året utan 9 månader (om jag minns rätt). Och man hade bara betalt för dessa 9 månader. För att göra livet enklare så betalades 9 månaders lön ut över 12 månader. Så, visserligen hade lärarna en lägre lön än motsvarande akademikergrupper per månad men å andra fick de betalt året runt.
Detta tyckte de så kallade facken var dåligt så det förhandlade de bort (utan strejk och strid). Istället skulle lärarna jobba in de 3 extramånaderna under de 9: Dessutom utan att få kompensation för de tre månadslöner som då försvann.
Det är okej att förhandla bort medlemmarnas förmåner och sänka deras årslön. Men jag har svårt att motivera mitt medlemskap i en förening som gör det.
Usken/arbetsbördan:
En gång i tiden så var det reglerat exakt hur mycket undervisning en lärare skulle ha. På den tiden räknade man en faktor ut hur mycket för och efter arbete man förväntades lägga på att planera lektionen, utvärdera den, rätta etc.
Det tyckte ”facken” var så dåligt att de förhandlade bort det. Så, idag är det inte reglerat hur mycket undervisning en lärare kan ha. Arbetsbördan är helt godtycklig och det är inte ens självklart att en 50% tjänst innehåller hälften så mycket undervisning som en heltid – eller för den delen att en heltid på en skola är det samma som en heltid på en annan skola.
Facken tyckte att det här var så bra att, trots att deras medlemmar då och då går in i väggen och blir sjukskrivna, sedan dess aldrig lyft frågan att USKen ska återinföras.
Det är okej att tycka att det är bra med godtycklig arbetsbörda och att det okej när kollegor och vänner går in i väggen. Men jag har svårt att motivera mitt medlemskap i en förening som tycker det.
De lokala facken:
Fungerar på sina håll bra. Tyvärr är det helt bakbunda ty den lokala konflikträtten är det första facken förhandlar bort när det är avtalsdags. I slutändan bygger det på att det finns lokala ombud som går att lita på. De finns det. Ibland. I andra fall kan man få se sina kollegor mobbade av ombuden. Upp till person alltså. Någon säkerhet att det lokala ombudet bevakar ens intressen finns inte.
Det är okej att det är ett lotteri om man får hjälp eller inte när det kör ihop sig på jobbet. Men jag har svårt att motivera mitt medlemskap i en förening som tycker det.
Demokratin:
Jamen om man nu är så besviken och missnöjd. Varför inte påverka och göra det bra! Jodå jag har hört alla de argumenten. Och de är fåniga för de förutsätter att det a) Finns en opposition b) inte finns någon kultur. Att säga de saker jag ovan påstår på ett fackmöte är att svära i kyrkan.
Men om nu demokratin fungerar och det ”bara” är att vara med och förändra. Då måste de ju innebära att en förkrossande del av medlemmarna faktiskt tycker att läraryrkets löner och arbetsvillkor är bra och att avtalen är fantastiska (riksstyrelsen väljs ju alltid ENHÄLLIGT ; smaka lite på det. )
Det är okej om vissa av medlemmarna vill ha det så. Men jag har svårt att motivera mitt medlemskap i en förening där de är i förkrossande majoritet – eller där demokratin inte fungerar.
Alternativen då?
Jaja… Vilka är alternativen. Det man kan göra att är gå ur, lägga undan sina pengar i fond och den dagen man verkligen behöver hjälp vända sig till en arbetsrättjurist – vilket sannolikt skulle skrämma skiten ur mången skolledare. Men kan också gå ihop några stycken och göra samma sak (som en försäkring typ).
Man kan också vara med i facken och försöka påverka och förändra. Har man tur får man också hjälp den dagen det smäller.
Något tredje alternativ ser jag i dagsläget inte.
Men om jag tittar på den politik som förts och det som facket verkligen gjort genom åren har jag svårt att motivera mitt medlemskap med annat än en naiv tro att man ”ska vara med i facket”. Men ärligt talat. Var går gränsen för vad som är att betrakta som en fackförening?
